Elektricitetens historia

Året är 1752. I Philadelphia beger sig den 46-årige Benjamin Franklin och hans son William ut i ett dramatiskt blixtoväder med det uttalade målet att undersöka sambandet mellan himlens våldsamma ljusfenomen och elektricitet. Efter att ha genomfört flera (farliga) försök med olika ledande stavar på marken har Franklin nu bestämt sig för att söka sig upp i atmosfären för att hitta svaren han söker. Franklin har därför fäst ett vått hamparep i en drake som skickas upp i luften. Medan William styr draken med ett torrt silkesrep från ett någorlunda skyddat skjul fästes hamparepet dels i draken, dels i en nyckel, som i sin tur kopplats till en så kallad Leidenflaska, ett slags kondensator. Hamparepet, nyckeln och flaskan ska sedan fånga upp luftens elektriska laddning. 

Franklins avancerade drakförsök, som visade att det fanns både positiv och negativ laddning i elektriciteten, har med viss rätt fått en särställning när det gäller upptäckten av elektricitet. Franklins väldigt tydliga och lättigenkännliga experiment – man kan lätt föreställa sig draken vilt och ryckigt flygande bland de mörka molnen – är svårslaget ur ett visuellt perspektiv.

Är elektricitet en upptäckt eller uppfinning?

Även om frågan om vem som upptäckte elektriciteten – och när – kan ges många olika svar brukar Franklins drakexperiment 1752 av många anses som startskottet för den moderna elektriciteten. Experimentet visade också att elektriciteten är något man just upptäckt snarare än uppfunnit. Det är en naturkraft som man sedan kan använda för att driva olika sorters maskiner och apparater. 

Samtidigt var amerikanen varken ensam i sin samtid eller först i historien med att intressera sig för och undersöka elektriska laddningar. Föregångare som Otto von Geiricke, Francis Hauksbee och Stephen Gray hade under 1600- och 1700-talen forskat om bland annat olika sorters ledare för elektricitet och kopplingen mellan elektricitet och ljusalstring.  

Det finns dock ännu tidigare nedtecknade upptäckter av elektricitet. Redan de gamla grekerna – japp, nu igen – gjorde iakttagelser om magnetiska laddningar och statisk elektricitet. På 800-talet före Kristus skev filosofen Thales från Miletos om upptäckten att bärnsten kunde utveckla statisk elektricitet genom att gnidas mot tyg och sedan dra lätta föremål, som fjädrar, till sig. Även om grekerna inte kunde förklara fenomenet gavs det ett namn – elektron, från det grekiska namnet för bärnsten – som fick fäste. 

Från experiment till verklighet – elektricitetens genomslag

Även om Franklins laddade drake visade hur elektricitet fungerade fanns det mycket kvar att göra för att förklara och tämja den. Under stora delar av 1700- och 1800-talen genomfördes olika försök att kategorisera och att styra elektriciteten för att kunna använda den som kontrollerad energikälla. Fransmannen André-Marie Ampère upptäckte till exempel elektromagnetism och blev den första att kunna förklara principerna för elektrisk spänning, det vill säga potentialen mellan två punkter i en elektrisk krets. Det är tack vare hans genombrott som enheten för strömstyrka kallas ampere. Den mångsysslande amerikanen Thomas Edison utvecklade under 1800-talet också den första riktigt hållbara, säkra och stabila glödlampan.

Centralt för elektricitetens breda genomslag under 1800-talets andra hälft var en konkurrenssituation som blev så infekterad att den har kommit att kallas för ”War of the currents” eller ”Battle of the currents”. De tre forskarna Edison, Nikola Tesla och George Westinghouse hade svårt att enas om huruvida likström eller växelström egentligen var bäst för distributionen av elektricitet. Edison och Tesla hade tidigt i karriären samarbetat, den senare var i princip lärling hos den förre, men hamnade snart på var sin sida i en med tiden väldigt bitter konflikt. Edison, som förespråkade likströmmen, mer eller mindre kampanjade mot Teslas växelström, som han ansåg farlig, men fick med tiden ändå se sig besegrad. I dag är det Teslas växelström som distribuerar elektriciteten världen över. 

När elektriciteten kom till Sverige 

I Sverige fick elektriciteten fäste mot slutet av 1800-talet. Redan 1876 användes elektricitet för första gången för att skapa belysning, vid sågverken Marma i Hälsingland och Näs i Dalarna, vilket möjliggjorde längre arbetsdagar och större produktion också under den mörka vintern. 

I början av 1880-talet började sedan vattenkraft användas för att skapa el och 1893 överfördes elektrisk kraft för första gången – från Aseas nybyggda vattenkraftstation i Hellsjön i Dalarna till Grängesbergs gruvor. Avståndet var inte mer än 15 kilometer, men visade på potentialen i den nya trefas-växelströmmetoden. 

Inledningsvis var det också i industrin, och som belysning i mer välbärgade och urbana hem, som elektriciteten verkligen blev något att räkna med. Inte minst när det gällde belysning (både på gator och inomhus) byttes den tidigare använda gasen snart ut mot elektricitet.

Sverige – världens första helt elektrifierade land 

Elbelysning för alla, eller ens ett större antal hus, dröjde dock. Även om Sveriges första elverk invigdes i Göteborg 1884 och det fanns ett hundratal andra elektriska anläggningar i landet vid samma tidpunkt var de inriktade på industrier och arbetsplatser. Fotogenlampan var alltjämt den vanligaste ljuskällan i svenska hem.

Under 1910- och 1920-talen blev elektriciteten däremot allt vanligare. Många av Sveriges största vattenkraftverk etablerades under den här perioden och bidrog, tillsammans med växelströmmens möjlighet att transportera el längre sträckor, till att industrier, järnväg och allt fler bostäder elektrifierades. Även om kolkraft länge användes parallellt bidrog den snabbt utbyggda vattenkraften till att den svenska elproduktionen redan från början var till delar fossilfri.

Att Sverige höll sig neutralt under seklets båda världskrig bidrog till att infrastrukturen kunde hållas intakt och att ekonomin pekade uppåt när många andra länder kämpade med återuppbyggnad. I 1960-talets början innebar det att landet blev det första i världen där i princip alla hushåll var elektrifierade. 

Vattenfalls roll i elens historia

Vattenfall hade tidigt en viktig roll i elektricitetens framväxt i Sverige. När vattenkraften på allvar etablerades i landet under tidigt 1900-tal var det i hög utsträckning tack vare Vilhelm Hansen, vd för Kungliga Trollhättans kanal- och vattenverk. Den visionära teknikern Hansen menade att staten skulle exploatera och använda den framväxande vattenkraften vid fallen i Trollhättan snarare än att arrendera ut marken vid fallen till privata aktörer. Det statliga bolag som startades 1909 och fick uppdraget att ta hand om vattenkraften fick namnet Vattenfall och Hansen blev dess första VD.

I takt med att elektricitetskrävande järnvägar och allt fler tunga industrier växte fram, samtidigt som också privathem började elektrifieras, blev behovet av energikällor allt större. Vattenkraftverket Olidestationen i Trollhättan, som började byggas i samband med att Vattenfall startade, efterföljdes snart av vattenkraftverk i Porjus. Kraften där var viktig inte minst för att försörja malmbanan mellan Luleå och Narvik med el. 

Under flera årtionden hade såväl Sverige i allmänhet och Vattenfall i synnerhet kunnat se en snabb utveckling av elektriciteten, men under mellankrigsårens ekonomiska recession kom också en reaktion för elektrifieringen. Efter den kraftfulla utbyggnaden av vattenkraften sjönk antalet anställda inom Vattenfall kraftigt under framför allt 1920-talet. Först framåt mitten av 1930-talet hade bolaget börjat hämta sig och började återigen, i takt med att efterfrågan på el ökade, bygga ut vattenkraften och en bit in på 60-talet även kärnkraften. Under 2000-talet expanderade bolaget genom uppköp till andra länder, först Tyskland och Polen och senare till ett flertal andra europeiska länder, som Nederländerna och Storbritannien. 

Fler lästips:

• Sju avgörande genombrott i energihistorien
• Vad är spänning och hur fungerar den?
• Ohms lag - Vad är det och hur lyder lagen?
• Vad är elektriskt ström?